The fashion world's workshop


I somras åkte Gina Tricots Marcus Bergman till Dhaka för att intervjua sömmerskor i deras hemmiljö – på uppdrag av tidningen Damernas Värld. Här är hans reportage.

36-åriga Morium arbetar i ett stickeri, med det som på branschspråk kallas grovstickat. Vanliga tröjor, helt enkelt, av bomull men oftast av akryl eller blandmaterial. Maskinen är i princip identisk med uppfinnarna Matthew Townsends och William Lambs klassiska konstruktioner från mitten av 1800-talet. En rak bädd av krokar skapar maskor i garnet under det att operatören drar en släde fram och tillbaka. Samma maskiner som Boråstraktens hemstickande kvinnor satte upp i köket och stickade till sig en inkomst på. Kvinnornas tillverkning av textilier byggde en svensk textilindustri, och i förlängningen den svenska modebranschen.

Boråstraktens kvinnor satte upp stickmaskinen i köket – i Bangladesh står maskinen i fabriken. Morium berättar om den långa och tidsödande vägen till arbetet. Trafiken och människorna gör att det tar flera timmar att ta sig till jobbet. Samtidigt är fabriken en fristad – här är det renare och svalare än hemma och det finns rinnande vatten och toaletter. En skyddad värld, även om en del fabriker fortfarande känns som Dickens-miljöer, rena 1800-talet.

Ett stort problem är så kallad teasing, ett utbrett fenomen där kvinnor på väg till och från jobbet utsätts för sexuella trakasserier. Man blir förföljd, misshandlad och i värsta fall våldtagen. Det urskuldas med kulturella förklaringsmodeller. Vissa fabriker har försökt införa egna busslinjer, men männen tar över.

Ett stort problem är så kallad teasing

Det ständiga lagandet av trasiga maskor har förstört Moriums syn. För att upptäcka felen i stickningen får hon krypa nära garnet och ögonen blir snabbt ansträngda. Hon tror att hennes syn kommer att bli så dålig att hon inte kan fortsätta i stickeriet. Hon får försöka hitta ett annat jobb – lägga pengar på synundersökning och glasögon tänker hon inte göra. Inte nu när barnen fått chansen att börja skolan.
– Nej, även om jag hade haft råd att få mina ögon undersökta och skaffa glasögon hade jag inte gjort det. Alla pengar jag tjänar går till mina barns utbildning.

Moriums hem består av ett enda rum. En hylla, en smal brits, en dubbelsäng. Det är allt. Golvet är stampat av en blandning av jord och cement, och väggarna och taket är av korrugerad plåt och vass. Ljus strömmar in från ett litet fönster mot gatan, utan glas men med myggnät, och från små hål i plåten. Det ser ut som om någon beskjutit huset med maskingevär, men det beror på att det är begagnad korrugerad plåt, använd om och om igen.

En pojke som ser ut att vara fyra år gammal kryper upp nära sin mamma, hungrig. Tigger till sig en påse med majs¬stavar. Det är precis i början av monsunsäsongen och stekhett, fukten hänger i luften.

Byn ligger precis vid floden och i den tvättar man kläder och sig själv. Floden är nödvändig, men samtidigt ett ständigt hot. Strandkanten är en brant slänt i gyttja och precis intill den ligger de yttersta husen i byn, helt utan egentlig grundläggning. Landet består till stora delar av ett floddelta och här i ett av världens största urbana slumområden får de fattigaste människorna leva med ständiga översvämningar.

Moriums dotter har en gul klänning med pärlor, veckad framtill. Hon ser ut som flickor brukar när de ska på kalas: stolt. Jag träffar henne på förskolan, en av 150 förskolor som Gina Tricot låtit FN-organet Unicef bygga och driva med pengar som tjänats på klädtillverkningen i Bangladesh. 20 miljoner kronor satsas under en sexårsperiod.

Moriums historia är identisk med miljoner sömmerskors historier, en generation kvinnor som tar steget från ett kontrollerat liv i hemmet till friheten att tjäna egna pengar. Samtidigt är kvinnor i Bangladesh förunderligt osynliga, särskilt märkligt med tanke på att premiärministern, Sheikh Hasina, är en kvinna. Kvinnor här framstår som en anonym massa, och diskrimineringen är genomgående.
Kvinnan anses till exempel oren när hon har mens. Många kvinnor har inte råd att köpa bindor och i brist på annat plockar de tygspill från fabriksgolvet, trasor som de måste smussla med. Trasorna tvättas inte eftersom många saknar rinnande vatten hemma, de får inte synas utan göms undan i skåp. Därför orsakar de infektioner och andra sjukdomar. Ett kulturellt, ekonomiskt och hälsoproblem möts därmed i menstruationsfrågan. Ett sätt att lösa några av problemen är att försöka sprida den så kallade menskoppen som har ett förmånligt pris, inte kräver mycket vatten för att tvätta, räcker i många år och är lämplig i klimatet, men det projektets utfall är ännu oklart.

I likhet med Morium är många av Bangladeshs sömmerskor familjeförsörjare.
– Min man kör cykeltaxi ibland och ibland säljer han ved, berättar Morium och man anar den paradoxala blandning av sorg och stolthet som den som tagit steget ofta känner. En man utan utbildning. En kvinna med yrkeskunskap, yrkesstolthet och en fullkomligt självförbrännande iver att sända i väg sina barn i det stora språnget. Men det språnget sker med små medel. Morium tjänar motsvarande 450 kronor i månaden.

Morium tjänar motsvarande 450 kronor i månaden

Bangladeshs sömmerskor är en första generation yrkesarbetande kvinnor. De tjänar pengar och de sparar till nästa generation. De svenska modeföretagen köper kläder från Bangladesh för att de är billiga och bra och levereras kvickt. Baksidan är lurendrejeriet och risktagandet i de dåliga fabrikerna. Arbetet mot säkra fabriker kräver internationella samarbeten och åtaganden. Men hinner man för¬hindra nästa brand, nästa ras?

Välgörenhetsorganisationerna har varit på plats i Bangladesh i stort sett sedan landet bildades 1971. Inte utan resultat. Den ekonomiska utvecklingen i Bangladesh, tillsammans med de internationella välgörenhetsorganisationernas arbete, har förändrat det bangladeshiska samhället på kort tid. I ett uppmärksammat föredrag som flitigt spridits på nätet kallar Hans Rosling, professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet, Bangladesh för ”ett mirakel” och hänvisar till det minskade barnafödandet och den minskade barnadödligheten. Bangladesh är ett av sex länder i världen som har halverat barna¬dödligheten sedan 1990. Det är en anmärkningsvärd framgång.

Men Bangladesh är en paradox. En ekonomisk framgångssaga sedan 30 år tillbaka, men samtidigt ett land där nästan halva befolkningen fortfarande lever under fattigdomsgränsen på en dollar om dagen. Intäkterna är stora, men fördelningen är fortfarande minst sagt ojämn.
På Unicefs lokala kontor i Dhaka bekräftar Syeda Shima Islam det som går att utläsa ur statistiken som ligger i en prydlig mapp på det blankpolerade, mörka träbordet som i likhet med den övriga inredningen framstår som lätt ålderstiget.
– Man kan säga att ett barn är värt mer än en kvinna här i Bangladesh. Ett barn kan ju vara en pojke. Det handlar om pengar och försörjning. En kvinna är en belastning och därför satsas det inte lika mycket på kvinnan som på barnet, säger Syeda Shima Islam. Det finns också en kultur av att inte klaga när man har ont, man har lärt sig att inte vara till besvär under graviditeten, inte röra till det. Så gjorde mamma och moster och så gör man själv.

36-åriga Rashima står utanför familjens hus, omgiven av sin familj – man, fyra barn och hennes egen mor. Tillsammans bor de i två plåtskjul på en liten innergård. Trädkronorna vajar över gården, som omges av korrugerad plåt på alla sidor.
– Min man var busschaufför men en dag blev han stoppad av polisen. Det visade sig att hans körkort var falskt. Han hade blivit lurad av mannen han köpt det av. Själv syr jag i blixtlås i byxor, på en syfabrik, säger Rashima.
Mitt på gården ligger stenar i en cirkel, de bildar eldstaden som tillsammans med en kastrull utgör köket. Varje kväll, när hon har kommit hem från jobbet, lagar Rashima mat åt familjen. Det är alltid ris och kanske potatis eller linser. Ibland blir det fisk från floden.
Rashima har haft tur. Hennes mor äger husen de bor i, det ger en trygghet. Hon är påtagligt stolt över dottern som går i förskolan och den fjortonårige sonen Juthi som klarat sig genom skolsystemet.
Jag berättar om min egen fyraårige son, som har så känsliga händer och som älskar att bygga saker.
– Jag drömmer om att han ska bli urmakare, säger jag.
– Det är inget bra jobb, säger Rashima och ler. Min son ska bli direktör på en bank.

Artikeln publicerades ursprungligen i Damernas Värld, nr. 12, 2013. Detta är en förkortad version.